Förmedlarrollen

Från och med den 1 juli 2005 gäller en ny lag om försäkringsförmedling (SFS 2005:405). Den nya lagen bygger på ett EG-direktiv (2002/92/EG). Den ersätter försäkringsmäklarlagen från 1989. Den nya lagen omfattar inte bara de som i dag är registrerade som försäkringsmäklare utan i princip alla som förmedlar försäkringar, det vill säga även de som förmedlar försäkringar på uppdrag av försäkringsföretag. Lagen kompletteras av bestämmelser i förordningen om försäkringsförmedling (SFS 2005:411) och i Finansinspektionens föreskrifter och allmänna råd om försäkringsförmedling (FFFS 2005:11).

Enligt lagen är försäkringsförmedling yrkesmässig verksamhet som består i att

1. lägga fram eller föreslå försäkringsavtal eller utföra annat förberedande arbete innan försäkringsavtal ingås,
2. för någon annan räkning ingå försäkringsavtal, eller
3. bistå vid förvaltning och fullgörande av försäkringsavtal.

Beskrivningen är hämtad från EG-direktivet och i propositionen till lagen anges att den kan ge intryck av att all verksamhet som på något sätt har anknytning till ett försäkringsavtal är försäkringsförmedling. Men en sådan tolkning är varken riktig eller rimlig utan begreppet försäkringsförmedling bör i stället tolkas mot bakgrund av syftet med direktivet, det vill säga att ställa upp höga krav på yrkeskvalifikationer för sådana aktörer som spelar en central roll vid köp och försäljning av försäkringar.

I propositionen anges två yrkesgrupper som tydligt omfattas av lagen. Den ena är de som yrkesmässigt hjälper potentiella försäkringstagare med att välja, anordna eller behålla ett försäkringsskydd, eller biträda försäkringstagare vid skadereglering. Den andra är de som yrkesmässigt bistår försäkringsföretagen i deras försäljningsverksamhet och i denna roll uppträder som mellanmän i förhållandet mellan försäkringsföretaget och försäkringstagaren. Den gemensamma nämnaren för dessa yrkesutövare är enligt propositionen att de har möjlighet att direkt påverka kundernas försäkringsskydd.

Det anges också i propositionen att föremålet för förmedlingen ska vara ett försäkringsavtal, det vill säga ett avtal om försäkring som ingås mellan ett försäkringsföretag och försäkringstagare. En försäkringstagares egna dispositioner inom ett redan ingånget försäkringsavtal är alltså inte försäkringsförmedling. Däremot är det försäkringsförmedling att yrkesmässigt ge råd till försäkringstagaren om lämpliga dispositioner eller på annat sätt aktivt delta i dispositionerna.

I lagen finns också en uppräkning av ett antal verksamheter som inte är försäkringsförmedling. Dessa är att bara

1. hänvisa någon till ett försäkringsföretag eller en försäkringsförmedlare,
2. lämna allmän information om försäkring till någon,
3. i en annan huvudsaklig yrkesverksamhet i enstaka fall lämna information eller rådgivning om försäkring till någon, eller
4. yrkesmässigt handlägga, värdera eller reglera försäkringsfall.